Idag har vi träffat delar av sambons familj och fikat. De har en söt liten tjej på dryga året. Visst känns det lite extra svårt nu att träffa barn, men egentligen var det inte det som kändes jobbigast just idag.
Vi satt som man gör och småpratade och skrattade gott åt den lilla, och så kom den där frågan "men hur har du det?" ställd till mig. Och vad ska man säga? Så avigt det känns att klämma ur sig ett "jodå, det är bra" när det i själva verket är allt annat än just det. Jag känner mig nästan lite som en bedragare, både mot mig själv och mot den som frågar, när jag klämmer ur mig det där svaret som går på automatik.
Hade jag varit ärlig så kunde det helt klart varit bättre. Jag kunde ha varit gravid, eller till och med redan mamma. Helst hade jag sluppit veta allt jag nu vet om sprutor, hormoner och ägg. Och jag hade gärna skippat de senaste dagarnas tårar och ångest över om jag någonsin kommer få bli förälder. Fast det säger man ju inte, åtminstone inte bara så där.
Själv är jag lite försiktig med den där hur-är-det-frågan just för att den är väldigt knepig att svara på, inte bara för de som är barnlösa. Ofta ställs den lite slentrianmässigt när man träffar bekanta i kön på Ica, hos frissan eller helt enkelt lite varstans. Och inte förväntar man sig att den man frågar där och då ska vräka ur sig sin sorgliga livshistoria om mormor som är sjuk eller katten som sprungit bort, när man har matvaror upp över öronen som snabbt ska lastas på bandet. Nej, man förväntar sig ett "tack, det är bra". Vare sig det är det eller inte.
Jag vet inte exakt vad jag vill komma till, mer än att jag just nu lever lite av ett dubbelliv. För dem som inte vet vad vi går igenom kan jag nog verka rätt reserverad och kort i tonen, kanske även lite disträ och frånvarande. För de senaste månaderna har livet i stort sett kretsat kring detta att göra barn. Och det pratas det inte om. Så svaret blir, att allt är bara bra!
↧
Jodå, det är bra!
↧