Så blev det dags att lämna ivf-bubblan och ta med Glenn till jobbet. Förra veckan jobbade jag bara torsdagen eftersom jag först var sjuk, och sen gjorde ägguttag. Nu kändes det nästan lite ovant att kliva in på arbetsplatsen igen.
På mitt jobb vet de flesta numera vad vi håller på med. Det är en liten enhet och vi är ett ganska så sammansvetsat gäng. Det är inte helt ovanligt att vi träffas på fritiden och dessutom är jag värdelös på att ljuga. I våras när vi gick på utredning skyllde jag på tandläkaren och allt möjligt, men ju mer jag tvingades vara borta, desto mer ohållbart blev det. När jag berättade hur det låg till var det någon som till och med trott att jag redan var gravid. Hellre då att de vet hur det är än att folk går och sneglar och undrar när det är dags. Så resonerade jag. Sen hjälpte det till att flera av mina kollegor har anhöriga som gjort ivf. Det är liksom så mycket enklare att få förståelse för att detta är en jobbig process. Så nu är vi många som håller tummarna för Glenn!
Mitt jobb kan normalt vara lite tungt och stundtals stressigt. Men nu tänker jag verkligen försöka att engagera mig "lagom" mycket och tänka på hur jag belastar kroppen både psykiskt och fysiskt. Dagen idag gick som vanligt. Jag tog visserligen inte trappan i ett språng som jag brukar, och passade mig för att lyfta, men annars försökte jag göra som jag brukar.
Hade förresten så tokiga drömmar i natt. Först drömde jag en massa konstiga jobbscenarion som kändes helt tagna ur luften, för att sen precis innan jag vaknade drömma att läkaren hade ordinerat mig en sked äppelmos och en sked tabasco tre gånger dagligen. Detta skulle visst göra att embryot fastnade! Kanske värt att pröva...